måndag 24 april 2017

Man vänjer sig aldrig

- Fröken.


Jag står på knä i 1:ornas hall och knyter det sista paret skridskor denna förmiddagsrast. Jag känner en liten hand på min axel och hör på tonfallet att det är något viktigt. Jag drar åt den sista knuten och vänder mig mot flickan med de stora ledsna ögonen. Hon har tålmodigt stått och väntat tills jag knutit klart åt alla klasskamrater, väntat och länge formulerat orden i sin mun. Nu är hon redo att berätta.


- Fröken. Jag inte komma till skolan mer. Jag flytta.


I samma ögonblick som hon släppt orden så lutar hon sig ner mot mig, söker tröst, tårarna stiger i hennes ögon och jag kramar tyst om henne. Där står vi en lång stund, jag halvstående med ena knäet i mattan medan hjärtat värker och tankarna far runt i huvudet. En kram och lite närhet ger mera tröst än ord i det här läget har jag lärt mig, för vilka ord finns som kan ge tröst eller svara på alla frågor som hänger i luften? Jag visste ju att ortens ena asylboende skulle stängas under våren - men så snart?


Möten och avsked. Skolans nya vardag de senaste åren. Visst, möten och avsked är ständiga följeslagare i skolans värld, ja i livet självt. Men de senaste åren har vi tagit emot människor som inte alltid själva valt att komma hit, människor som flytt, fått lämna allt, splittrade familjer, människor i nöd. Vi har tagit emot barn som sett saker barn inte borde se, barn som upplevt saker barn inte ska behöva uppleva. Efterhand har vi utarbetat rutiner och planer för att ge dem ett bra mottagande och inkludering. Men avskeden - de vänjer man sig aldrig vid...


I vår trygga och kontrollerade värld är vi vana att ha framförhållning. En klasskamrat som ska flytta innebär oftast att skolan och kamrater meddelas i god tid. Man förbereder för att bygga upp ett positivt avsked, har avskedsfest, målar teckningar, tar farväl under ordnade omständigheter och med gott hopp om att ses eller på annat sätt hålla kontakten. Men för våra nya vänner ser vardagen annorlunda ut. Från en dag till en annan kan förutsättningarna förändras radikalt. Många är de barn som bott på asylboenden en längre tid och hunnit börja skolan, lära sig språket, få nya vänner och lite trygghet tillbaka i livet. Barn lever i nuet och upplever kanske inte den ovisshet som deras föräldrar gör i den eviga väntan på Migrationsverkets beslut. Skolan blir i bästa fall deras nya trygga vardag som fyller deras liv med mening igen. De leker, skrattar,  lär och lever. För många av dem rycks mattan bort under deras fötter och tillvaron blir åter en oviss och otrygg plats när nya besked råder. Avslag. Omprövning. Asylboenden som läggs ner. Ny flytt. Ny ort. Eller avvisning.


Kvar står vi i skolan och försöker förhålla oss till dessa snabba förändringar och avslut. Oftast abrupta, från en dag till en annan. Ibland dyker eleven inte upp mer, utan förvarning. Ingen tid till avsked eller tröstande ord. Vart tog de vägen? Vilken framtid väntar dem? Även våra svenska elever kämpar med att förhålla sig till den nya vardagen. De små barnen ställer frågorna som de äldre kanske inte vågar. Varför får de inte stanna kvar? Vad händer med dem nu? Kommer vi aldrig mer att ses?


- Det kommer att bli bra, tröstar jag och släpper försiktigt taget om flickan. För nu måste jag ingjuta nytt mod, nytt hopp, till den här lilla flickan. Jag får samla ihop den erfarenhet jag har för att låta övertygande så att min röst inte ska avslöja min egen oro.


Vi valde i det här fallet att lyfta barnens frågor genom att utgå från Sveriges Radios serie "En plats är tom" som är en novellserie skriven av Annika Thor. Oftast är det lättare att diskutera en händelse eller svåra frågor utifrån en gemensam upplevelse där man inte har någon personlig relation till händelsen. Barnen relaterar oftast på egen hand och gör kopplingar till det som ligger nära deras egna erfarenheter. Länken till programmet hittar du här: En plats är tom

I skolan får vi ofta hantera händelser i stort och smått. Händelser som sätter avtryck i världen, i Sverige, vårt lilla samhälle, på skolan eller för individen. Små barn men stora frågor. Frågor som vi inte alltid kan ge svar på men som måste få bli ställda.
















söndag 9 april 2017

Att gå från tal till skrift



I höstas jobbade vi med Äpplen i åk 1. Vi hade inledningsvis pratat om äpplen, äpplets delar och vad man kan använda äpplen till. I samband med Äpplets dag så gjorde vi därför ett studiebesök hos ett litet musteri som ligger ett par mil utanför vårt samhälle. Under studiebesöket blev vi visade runt på olika stationer i musteritillverkningen och vi dokumenterade det hela genom att fotografera.
 
Tillbaka i skolan dagen efter så pratade vi om vår utflykt och vad vi hade gjort. Vi introducerade tidsorden först, sen, efter ett tag, då, därefter, till slut för att visa hur man kan återberätta en händelse med hjälp av olika tidsuttryck. Våra studiehandledare hade förberett och översatt orden på dari och arabiska och även om inte alla våra elever kunde läsa på svenska eller modersmålet så använde vi ordbilderna för att visa ordningsföljden. Med hjälp av tidsorden ritade och skrev vi en gemensam text om utflykten i elevernas ”finböcker.”
Nästa tillfälle skulle vi återge själva must-processen. Vi tog hjälp av de bilder vi tagit under besöket och jobbade i små grupper. Först lade vi ut alla bilderna i oordning och eleverna fick ge förslag på i vilken ordning bilderna skulle ligga.


Eleverna fick med egna ord berätta vad de kom ihåg om det som hände på varje bild och använde då ett vardagligt språk, de diskuterade genom att peka och visa på bilderna. Han hällde i den där tunnan. Hon hällde musten i en påse. Där var det klart.

Nästa moment var att vi satte upp bilderna på whiteboarden i rätt ordning och återkopplade till tidsorden vi använt häromdagen för att återberätta om utflykten. Kommer ni ihåg vilket ordet var som man kan använda för att berätta vad som hände i början? Flera elever kom ihåg ordet först och vi satte upp det på tavlan tillsammans med den första bilden. Sedan satte vi upp bilderna i tur och ordning och diskuterade vilket ord som passade bra att använda till just den bilden. Några ord kom de ihåg bra, som t ex först, sen och till slut medan uttrycken efter det och därefter var svårare. Parallellt med de svenska ordbilderna satte vi upp motsvarigheten på dari och arabiska.





Sedan fortsatte vi med att prata mer detaljerat om bilderna där jag och mina kollegor ville bygga på elevernas vardagsspråk mot ett mer ämnesspecifikt. Vi ville ha in vissa ord och uttryck som mosa äpplen – äppelmos, pressa, centrifug, saft, hetta upp, pastörisera, bakterier, förpackning… Eleverna var otroligt aktiva och kom ihåg förvånansvärt många detaljer från processen. Med hjälp av elevernas egna ord styrde vi som lärare samtalet genom att ställa frågor och omformulera deras svar och byggde därmed på med de ord vi ville att de skulle lära sig förstå innebörden av. Kommer ni ihåg vilket ord som betydde att man…. Kan vi använda något annat ord än…? Varför gjorde man så? Vad får man när man mosar äpplen – äppelmos = mos av äpplen……
Nästa steg blev att vi tog upp bilderna på Smartboarden och nu formulerade vi tillsammans en eller två meningar till varje bild. Återigen var det eleverna som stod för innehållet och förslagen medan vi som lärare styrde samtalet med frågor och bad om förtydliganden och andra ord. Tillsammans konstruerade vi en text som återgav hela must-processen. Avslutningsvis fick eleverna skriva av texten i sin arbetsbok.
 
Vad bör man tänka på när man ska gå från tal till skrift?
  • Försök att utgå från något konkret eller en gemensam upplevelse där eleverna först får sätta ord på vad de gjort eller sett med hjälp av sitt vardagsspråk och befintliga ordförråd.
  • Fotografera gärna gemensamma upplevelser såsom studiebesök eller utflykter. Då känner eleverna igen sig och man kan återknyta till bilderna i det uppföljande arbetet.
  • Introducera de ämnesspecifika orden och begreppen efter hand, då finns förståelsen för orden innan begreppen byggs på.
  • Var inte rädd för att använda svåra ord och begrepp - bara man börjar i rätt ände så att förståelsen finns så brukar eleverna ganska lätt ta till sig de "svåra" orden. Förstärk språket istället för att förenkla!
  • Gemensamt skrivande ger många bra diskussioner om både innehåll, form och språkval. (Mer om detta i Cirkelmodellen i kommande blogginlägg.)
  • Använd elevernas alla språkliga resurser i den mån det är möjligt. Ta hjälp av studiehandledare för att förklara viktiga ord och begrepp och låt allas språk synas i klassrummet och undervisningen.
Jag tycker exemplet med studiebesöket tydligt visar vikten av att utgå från något konkret och vardagligt för att sedan bygga på det vardagliga språket med ett mer ämnesspecifikt. Hur många av våra åk 1:or hade förstått "centrifug" om de inte sett det med egna ögon? Det ska ju vara spännande med svåra ord också – tänk att kunna ett ord som "pastörisera"! Vårt mål var att framförallt bygga på elevernas passiva ordförråd, d v s att de skulle förstå ordet när de möter det i ett sammanhang. De flesta är nog inte redo att använda det i sitt aktiva ordförråd, det kan bli nästa steg i deras utveckling lite längre fram när de stöter på orden igen. 

Huvudsyftet med vårt skrivande var inte att eleverna skulle producera egna långa texter utan att bekanta sig med tidsorden och använda dem tillsammans för att förklara och återberätta något vi varit med om. Med gemensamt skrivande får man också automatiskt in diskussioner om vad ord, mellanrum och en mening är redan tidigt i skrivinlärningen. Naturligtvis är detta något vi kommer att återkomma och anknyta till så fort tillfälle ges. Övning ger färdighet och börjar vi redan tidigt skola in eleverna på olika typer av texter så kommer de att ha nytta av det längre upp i skolåren. När de ska erövra skolans skriftspråk är det viktigt att de får öva och att talet får bli en bro över till det skrivna språket både vad gäller form och innehåll!
















































söndag 2 april 2017

Fyrfältaren som verktyg för det egna berättandet

Fyrfältaren är utmärkt att använda inte bara för att sammanfatta och återberätta utan också för att introducera en struktur för det egna berättandet. Med de tydliga ramar som fyrfältaren ger samt med stöd av egna ritade bilder så underlättar det elevernas process när de själva ska börja producera texter i den narrativa genren.


Vi fortsatte därför vårt arbete i åk 1 med att Rolf fick vara huvudkaraktär i elevernas egna berättelser. För en del elever är det svårt att hitta på egna händelseförlopp och då kan det vara till hjälp att man utgår från något redan bekant och bara byter ut enstaka detaljer. En del elever valde att i stort sett efterlikna de böcker vi redan läst, några bytte ut saker som att Rolf fick ett paket men att det var något annat i paketet, medan andra valde att fantisera fritt. Många härliga "Rolf-berättelser" blev det som ni kan se några exempel på här nedan!












När eleverna var klara med sina berättelser så fick de visa och berätta för varandra i mindre grupper. För några elever var det en trygghet att ha hört tidigare Rolf-historier och efterlikna dem, det gav dem ord och verktyg att själva kunna berätta en liknande historia. För de elever som var helt nya i svenska språket kunde vi ta hjälp av klasskamrater med samma modersmål så att de kunde berätta på sitt starkaste språk och klasskamraterna hjälpte till att förklara för oss andra.

Varför är det så viktigt att ge eleverna många tillfällen att berätta muntligt? Dels blir det en naturlig mottagare när det är någon som sitter och lyssnar på det man berättar. Det är också viktigt att eleverna får sätta egna ord på sina tankar, därigenom blir talet en bro till det skrivna språket. De måste tänka på att uttrycka sig så att andra förstår och att berättelsen ska hänga ihop i en röd tråd. Bilderna tillsammans med fyrfältaren ger eleverna ett nödvändigt stöd för minnet när de berättar. De har bilderna att utgå från och ta fasta på om vi som lyssnar vill veta mera. När de redovisar muntligt kan jag som lärare stötta eleverna genom att ställa följdfrågor och be om förtydliganden, sk lärarstödd redovisning.


Det är också viktigt att tänka på att många elever behöver olika slags stödstrukturer för att klara av uppgifter i skolan. Extra resurser är alltid bra och ibland helt nödvändiga, men man kan göra stor skillnad genom att själv som lärare vara medveten om vilka språkliga krav som olika uppgifter ställer på eleverna. Istället för att välja bort uppgifter, förenkla eller tänka "det här blir för svårt" så kan man fundera över vilken slags stöttning eleverna skulle behöva för att klara av uppgiften. Då ökar förutsättningarna att de ska klara av att genomföra och tillgodogöra sig undervisningen, först med hjälp av den nödvändiga stöttningen och så småningom på egen hand. I det här fallet hade eleverna stöttning av fyrfältarens struktur, sina egna bilder, igenkänning från tidigare berättelser, lärarstödd redovisning och språkstöd av klasskamrater.


Genom det muntliga berättandet bygger eleverna också stödstrukturer som hjälper dem över till det skrivna språket, vare sig det sker med pennan i hand eller med tekniska hjälpmedel såsom ipad eller dator. Om eleverna hade fått i uppgift att skriva en egen berättelse enbart med papper och penna utan stöttning eller någon tydlig mottagare så hade resultatet säkert blivit annorlunda. Många elever - både yngre och äldre - fastnar lätt i den klassiska "skrivkrampen" och vet inte vad de ska skriva om, hur de ska skriva, vilka ord de ska använda, hur de ska formulera sig eller varför de ska skriva - vem är mottagare? Därför är det viktigt att vi stöttar dem på vägen mot skriftspråket, mer om det i ett annat inlägg när jag ska berätta om hur vi jobbat med Cirkelmodellen.


Stöttning är viktigt oavsett ålder och ämne - det gäller att ge eleverna så många verktyg som möjligt i verktygslådan. Det finns ju inget bättre än att se eleverna lyckas och växa med uppgiften!